Länge sen nu!

Nu var det länge sen jag skrev här. Jag har flyttat och jag har landat i det nya, så nu är jag tillbaka.

Min historia är ju utifrån en anhörigs perspektiv, och någonting som ligger bakåt i tiden. Ingenting som händer i detta nu. Därav har jag inte uppdaterat kontinuerligt. Min historia är ju redan skriven.

Men min historia är ju långt ifrån slut har jag kommit fram till. Har fått så mycket positiv respons. Jag har tänkt och jag har hoppats att det som jag skriver kanske kan hjälpa någon därute. När jag har fått kontakt, och jag har fått veta att så faktiskt är fallet, så fylls jag av sån enormt stor känsla. Jag kan inte sätta ord på hur jag känner, men det känns stort. Tänk att kunna hjälpa någon som befinner sig i den situationen som jag var i för några år sedan. Att mina ord kan ge någon där ute styrka. Att jag själv även har fått bearbeta och på nytt minnas saker som glömts bort. Det känns som en ära. Och jag är så tacksam!

Jag har sedan länge haft en känsla. Att något skaver inom mig. Ni vet, man är glad, livet känns bra, men…

Jag har funderat på detta MEN… Varför känns det inte riktigt bra?

Jag har kommit fram till att jag inte har löpt hela linan ut vad det gäller min bearbetning. För hela den här sorgeprocessen delas in i så många faser. När det är okej att gråta, älta och stänga in sig. När man förväntas släppa taget om sorgen och gå vidare.

Nu i dagsläget så förväntas jag ha släppt detta, det är inte riktigt okej att sörja längre. Men vet ni vad? Ibland fylls min kropp på med en saknad som är så stor att mitt hjärta brister. Det känns som om jag ska gå sönder. Jag vet inte varför, den bara kommer. Jag blir ledsen men kan inte gråta. Gråter jag kan jag inte säga varför. Någon frågar och jag hittar på. Det var flera år sedan, jag borde kunna tänka på de ljusa stunderna. Tro mig, det gör jag. Men ibland rinner bägaren över. Av vad?

Av en saknad som är bottenlös. Jag känner mig så sjukt ensam, jag vill krypa in i famnen på pappa. Jag saknar honom så förbannat, jag vill skrika, jag vill läka. All den kärlek som jag kände för pappa, vem ska jag ge den? Den var ju hans.

Jag tvingar mig själv att lyssna på låtar han gillade, titta på kort, tänka tillbaka. Gråten kommer i en störtflod. Kan knappt andas. Men det är okej för jag är ensam, ingen ser mig.

Men det finns en person som jag pratar med. Jag kan säga, idag är det jobbigt, jag saknar honom galet mycket, och hon förstår. Malin, vad skulle jag göra utan dig? En vän sen många år tillbaka. Vi har delat allt, vi har något ingen kan ta ifrån oss. Vi har något speciellt. Hon har varit med sen dag ett. Det var henne jag åkte till när jag fick beskedet att pappa var sjuk, och hon har alltid stått vid min sida. Mina vänner och min familj har alltid funnits där, men med Malin är det något speciellt. Vi pratar annorlunda, vi tänker lika, vi har varit med om samma sak. På olika sätt, men ändå så lika. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över denna kvinna. Att jag har den äran att ha henne i mitt liv. Vi pratar ofta om pappa, inget konstigt alls. Vi pratar om fina minnen, glada minnen tills vi gråter. Jag har säkert berättat samma sak för henne flera gånger men hon lyssnar alltid som om det vore den första. Allt är okej och allt känns naturligt. Jag älskar henne så mycket och önskar att alla skulle få ha en del av Malin i sitt liv. För hon är fantastisk.

Jag har inte fastnat i min sorg, jag har gått vidare. Jag kommer inte ihåg årsdagen för när pappa lämnade mig, jag väljer att komma ihåg hans födelsedag istället. Jag tänker på honom varje dag, men enbart positiva tankar.

Jag har inte fastnat i den bemärkelsen att det påverkar mitt dagliga liv, men jag tillät mig inte att sörja färdigt!  Jag hade fullt upp med allt praktiskt just då, jag hade fullt upp med andra jobbiga händelser runtomkring, och mina känslor dämpades av antidepressiva tabletter. Plötsligt hade ett år passerat och då var sorgeåret över. Ju längre tiden gick ju mindre okej var det att verkligen sörja.

Jag inser att jag sörjer på mitt sätt nu genom att stänga in mig, plåga mig med sorglig musik, tills känslan väller över mig. Tills klumpen i halsen gör för ont och dammen brister.

Men en sak är viktig att veta, ingen kan sätta en tid på hur lång tid det ska ta att gå vidare till nästa fas. Det är så olika, vi alla är så olika. Vissa tar smällen direkt, bearbetar det på en gång, andra likt mig bearbetar det lite i taget. Men inget är fel, inget är konstigt. Det måste bara ut någongång, och när det kommer, gråt, prata och tillåt dig själv att sörja. Det är okej!